Smärtan av att se andras smärta

Det gör så ont i mig, hela vägen från tårna upp genom hela huvudet och smärtsamt bultande i hjärtat, när jag ser någon som jag älskar må dåligt. Det får hela mig att må illa och vilja skrika på hela världen för jag kan uppriktigt inte förstå vad det är som gör att människor gör såhär mot varandra. Hela jag värker av tårar och uttrycket "delad sorg är halv sorg" får mig att inse hur jäkla ont den andra människan då måste ha. Kan människor inte bara börja acceptera varandra för dom vi är?! Hur svårt kan det vara att låta en människa få bestämma själv hur och vem den vill vara utan att vi konstant ska lägga oss i, rätta till, korrigera?


Jag är väl den typen av människa som skulle ta med mig en hemlös hund hem för att jag helt enkelt inte klarar av att se lidande. Gör det mig svag? Eller är det kanske det som rent av gör mig stark? Att kunna gråta för andras sorg och glädjas åt andras glädje, är det inte precis så som vi alla egentligen brukar beskriva hur vi vill att våra vänner ska vara? Så varför beter vi oss inte själva så mot varandra, när våra vänner behöver oss som allra mest?


Jag är så trött på att folk kommer med ursäkter, låtsas som att det skulle vara värre för personen i fråga om man visar medlidande eller för djuret om man tar hand om det. Skärp er. Hur skulle ni vilja att folk gjorde om det var ni? Jag vet i alla fall vad jag skulle vilja att mina vänner gjorde och nu tänker jag göra detsamma för dem. Så det så.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

reklampaustack

"Attention is everything. The rest is academics"

RSS 2.0