Nu har jag läst de två första terminerna på kandidatprogrammet. Mitt IT-år är alltså (typ) avklarat, och om någon månad eller så ska jag få börja studera reklam! Min första tanke är "Fy sjutton vad skönt, nu flyr bort från den här plågsamma IT-världen som fått mig att våndas över studierna för första gången någonsin!"; sen slår det mig. Jag älskar Kista. Jag älskar Data- och systemvetenskapliga sektionens stora datorsalar, jag älskar de härliga, och ibland lite aspiga, människorna, och jag älskar hur fel jag hade om hur det skulle vara att plugga i Kista. Mitt liv har ju trots allt centrerats helt och hållet på just det lite ryktesomspunna Kista.

Nog för att jag har haft fruktansvärt svårt för vissa av kurserna, det väntar till och med en uppsamlingstenta på mig i mitten på Augusti, jag som aldrig har behövt komplettera eller ens kämpa särskilt mycket för att bli godkänd tidigare. Jag har blivit utskrattad gång på gång över det faktum att jag faktiskt inte kan något som helst om datorer eller teknik över huvudtaget, av vänner som sedan tagit sig tiden att försöka få mig att förstå. Det är något nytt i min värld.

För ett par veckor sedan kunde jag inte sluta prata om Occulus Rift, en typ av glasögon som man kan använda för virituell reality. Jag kunde inte förstå att tekniken har kommit så långt att jag kan sitta i en stol framför en dator, men samtidigt befinna mig mitt i en mörk skog: uppåt fanns bara stjärnhimmel, inget kårlokalstak, bakom mig stod inte mina vänner fnissandes åt mina fascinerade pip och reaktioner som bara någon fullkomligt oinsatt skulle kunna ha, utan en tät skog. Istället för att bara skratta åt mig och peka finger, som människor alltför ofta verkar ha en tendens att göra när någon mindre kunnig uttalar sig om ett ämne, försökte de engagera mig i utvecklingen och visade mig hur de arbetar med dem vid spelutveckling. Wow. Jag insåg just hur väldigt mycket jag kommer sakna den här vänskapliga relation alla tycks ha till varandra här.

Nu ska jag dock inte hänga läpp! Min höst kommer bli precis sådär härligt stressig med studentkåren och plugget ändå, och kårarbetet kommer ju ändå dra mig tillbaka till Kista, så ett riktigt farväl är det väl inte trots allt. Och jag kommer smyga mig in i de stora datorsalarna för att plugga ändå, och kanske för att döda någon timme då och då medan jag väntar på att få leka sammanbiten Vice Klubbmästare igen. För i höst är ju faktiskt inte jag den nya i kåren! Då kommer en helt ny, fin, liten DISK-traskull som vi, numera fullvuxna marskalkar, ska uppfostra! Så nu ser jag fram emot en ny höst, men en massa reklam och PR, men även mys med studentkåren. För att inte glida alltför långt från min bloggs, trots allt huvudsakliga, tema, så slänger jag in ett klockrent exempel på hur text och bild kan komplettera varandra.