Stör mig är du snäll.
Ikväll är en såndär kväll då jag är tacksam för att vi kvinnor inte längre behöver spendera våra dagar med en väldig massa matlagning och syende; ärligt talat skulle jag antagligen aldrig ha klarat mig särskilt bra alls faktiskt. Jag kan väl laga mat till en viss mån, men fantasin sätter tyvärr sina markanta gränser här.
Om du någon gång skulle få för dig att be mig laga mat, finns det ett par alternativ som du kan tänkas bli bjuden på: först och främst har vi allas barnkalasfavorit, tacos. Jag tycker om att dra upp min amerikanska bakgrund som ursäkt för den här maträtten, men ärligt talat handlar det mest om att jag tycker om att äta kladdig mat som är socialt accepterad att äta med händerna. Dessutom är det nästan plågsamt lätt att laga tacos, en faktor som jag gärna skymmer undan lite men som även råkar vara avgörande.
De andra maträtter som skulle kunna komma din väg om du, tacomiddagen till trots, ber mig laga mat igen är pasta med baconsås, sötpotatis i ugnen med det absolut lättaste tillbehör jag kan komma på vid mitt försenade besök i matbutiken tidigare den eftermiddagen och, om du har riktigt tur, grön ärtsoppa med färdigköpt vitlöksbröd. Det är pinsamt, jag vet. Ärligt talat tror jag att jag är bland de personer med absolut sämst matfantasi som du någonsin kommer stöta på, och med tanke på hur skolmaten brukar se ut i grundskolan, säger det ganska mycket.
Tack och lov blir man sällan ombedd att sy saker åt andra. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna ta mig ur den situationen om den skulle uppstå. Ikväll satt jag och försökte sy på ett par nya märken på min studentoverall, och efter ett halvt har jag redan lyckats sticka mig i fingret tre gånger; men skam den som ger sig! Jag bestämde mig, min klantighet till trots, för att ändå sy på ytterligare sju och ett halvt märke. Man skulle kanske kunna tro att det skulle bli lättare och lättare under kvällens gång, om man är en såndär person som jämt ska klanka ner på andra personers misslyckanden med "övning ger färdighet", men icke. Nu sitter jag här med röda fingertoppar som svider varje gång jag trycker ner en tangent, och hoppas att resterande 105353575 märken magiskt ska sy på sig själva under natten.
Jag funderade en kort sekund om jag kanske skulle slänga in något fint om reklam här, men ikväll får det räcka med ett bistert inlägg om hur mycket mina fingrar svider. Och hur trista middagar min framtida man kommer att äta.
Om du någon gång skulle få för dig att be mig laga mat, finns det ett par alternativ som du kan tänkas bli bjuden på: först och främst har vi allas barnkalasfavorit, tacos. Jag tycker om att dra upp min amerikanska bakgrund som ursäkt för den här maträtten, men ärligt talat handlar det mest om att jag tycker om att äta kladdig mat som är socialt accepterad att äta med händerna. Dessutom är det nästan plågsamt lätt att laga tacos, en faktor som jag gärna skymmer undan lite men som även råkar vara avgörande.
De andra maträtter som skulle kunna komma din väg om du, tacomiddagen till trots, ber mig laga mat igen är pasta med baconsås, sötpotatis i ugnen med det absolut lättaste tillbehör jag kan komma på vid mitt försenade besök i matbutiken tidigare den eftermiddagen och, om du har riktigt tur, grön ärtsoppa med färdigköpt vitlöksbröd. Det är pinsamt, jag vet. Ärligt talat tror jag att jag är bland de personer med absolut sämst matfantasi som du någonsin kommer stöta på, och med tanke på hur skolmaten brukar se ut i grundskolan, säger det ganska mycket.
Tack och lov blir man sällan ombedd att sy saker åt andra. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna ta mig ur den situationen om den skulle uppstå. Ikväll satt jag och försökte sy på ett par nya märken på min studentoverall, och efter ett halvt har jag redan lyckats sticka mig i fingret tre gånger; men skam den som ger sig! Jag bestämde mig, min klantighet till trots, för att ändå sy på ytterligare sju och ett halvt märke. Man skulle kanske kunna tro att det skulle bli lättare och lättare under kvällens gång, om man är en såndär person som jämt ska klanka ner på andra personers misslyckanden med "övning ger färdighet", men icke. Nu sitter jag här med röda fingertoppar som svider varje gång jag trycker ner en tangent, och hoppas att resterande 105353575 märken magiskt ska sy på sig själva under natten.
Jag funderade en kort sekund om jag kanske skulle slänga in något fint om reklam här, men ikväll får det räcka med ett bistert inlägg om hur mycket mina fingrar svider. Och hur trista middagar min framtida man kommer att äta.
Kommentarer
Trackback
