Vissa dagar känns ibland riktigt tunga. Som om alla runt omkring har tröttnat på den jag är, som att jag är lättare utbytbar än en smutsig tröja. Japp, då var det sagt. Jag har väl aldrig riktigt erkänt det för någon förut. Men jag antar att det är så för alla, det råkar bara vara något man inte gärna skryter med.

Värst av allt måste ändå vara de där gångerna som man inser att man fått någon annan att känna så, och när man inser det för sent. Kanske tar jag mig själv lite för seriöst, ger mig själv lite för mycket "credit" för det avtryck jag gör hos andra. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka "om jag minns det, varför skulle inte hon/han göra det?", för egentligen är det väl så att vi bäst känner andra genom oss själva. 

Jag har något jag inte kan sluta grubbla över. Och jag insåg just nu medan jag skriver det här att det nästan har gått ett år. Helt sjukt. Jag tänker på det varenda dag, och snart har det gått 366 dagar (japp, jag hann med att komma på att det är skottår i år)... Ändå har det här året varit underbart. Ett grymt lyft från förra året, som nog var det värsta jag varit med om. Jag kan inte ens förstå att så mycket lyckades klämma in sig i ett enda år. Ändå var det inte som att det var bland mina närmsta, eller ja, inte allt i alla fall. Men det biter sig verkligen fast. 

Förra året gick jag på min två första begravningar. Båda för 17-åriga killar. Det var hemskt, och kanske borde jag inte skriva om det här, men jag kände att jag behövde skriva av mig. Det kändes som att en matta drogs ut från under fötterna och jag kunde inte sluta falla. Mitt liv kändes som att det brakade ihop förra hösten. Jag visste ärligt talat inte hur jag skulle ta mig samman, var jag skulle börja. Ändå står jag här idag. 

Jag tror att för att släppa något så måste man först erkänna att man inte har släppt det, och är det jag försöker göra nu. Nu tänker jag gå vidare, från allt som hänt, från allt jag grubblat över, från allt som håller mig vaken om nätterna och allt som väcker mig när jag väl lyckas somna. Inte glömma, bara acceptera. För det finns inget jag kan göra nu. Hur många scenarion jag än målar upp för mig själv, kommer ingenting kunna förändra det som hänt. Och därför måste man gå vidare.

Jag har så fina vänner. Jag vet inte vad jag skulle göra utan er <3