Suck.
Ibland känns saker och ting lite extra tungt. Japp, så är det med det. Kanske lite diktskrivning nu, när sömnen inte verkar vilja komma? Hmmm...
Jag ler
Blodet river och kokar
Jag ler
Hjärtat krossar och stannar
Jag ler
Blodet river och kokar
Jag ler
Hjärtat krossar och stannar
Jag ler
Själen sliter och hånar
Själen sliter och hånar
Jag ler
Och du ler tillbaks.
Filminspelning
Idag var jag på statist för en inspelning av en kortfilm som ska visas på SVT:s filmfestival i höst. Det va jättekul, massa härliga människor, men mycket väntan haha! Men skönt att hitta på nåt, och det va jättelänge sen jag var på en inspelning sist. Jag hoppas bara att jag inte missar den när den går på tv sen haha, vore kul att se hur den blev! "Vatten" hette den i alla fall, och den handlade om en tjej som träffar nån låtsaskille under vattnet i en basäng..? Don't ask.
Imorgon bär det av till Göteborg och på lördag blir det karusellåkande på Liseberg! YAY! Berg-o-dal-banor är så underbart!! Det finns 2 saker här i världen som verkligen kan göra mig lycklig oavsett omständigheterna: musikaler och berg-o-dal-banor. Så den här helgen kommer bli grym! ^_^
Imorgon bär det av till Göteborg och på lördag blir det karusellåkande på Liseberg! YAY! Berg-o-dal-banor är så underbart!! Det finns 2 saker här i världen som verkligen kan göra mig lycklig oavsett omständigheterna: musikaler och berg-o-dal-banor. Så den här helgen kommer bli grym! ^_^
När ångesten kommer krypandes
Vissa dagar känns ibland riktigt tunga. Som om alla runt omkring har tröttnat på den jag är, som att jag är lättare utbytbar än en smutsig tröja. Japp, då var det sagt. Jag har väl aldrig riktigt erkänt det för någon förut. Men jag antar att det är så för alla, det råkar bara vara något man inte gärna skryter med.
Värst av allt måste ändå vara de där gångerna som man inser att man fått någon annan att känna så, och när man inser det för sent. Kanske tar jag mig själv lite för seriöst, ger mig själv lite för mycket "credit" för det avtryck jag gör hos andra. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka "om jag minns det, varför skulle inte hon/han göra det?", för egentligen är det väl så att vi bäst känner andra genom oss själva.
Värst av allt måste ändå vara de där gångerna som man inser att man fått någon annan att känna så, och när man inser det för sent. Kanske tar jag mig själv lite för seriöst, ger mig själv lite för mycket "credit" för det avtryck jag gör hos andra. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka "om jag minns det, varför skulle inte hon/han göra det?", för egentligen är det väl så att vi bäst känner andra genom oss själva.
Jag har något jag inte kan sluta grubbla över. Och jag insåg just nu medan jag skriver det här att det nästan har gått ett år. Helt sjukt. Jag tänker på det varenda dag, och snart har det gått 366 dagar (japp, jag hann med att komma på att det är skottår i år)... Ändå har det här året varit underbart. Ett grymt lyft från förra året, som nog var det värsta jag varit med om. Jag kan inte ens förstå att så mycket lyckades klämma in sig i ett enda år. Ändå var det inte som att det var bland mina närmsta, eller ja, inte allt i alla fall. Men det biter sig verkligen fast.
Förra året gick jag på min två första begravningar. Båda för 17-åriga killar. Det var hemskt, och kanske borde jag inte skriva om det här, men jag kände att jag behövde skriva av mig. Det kändes som att en matta drogs ut från under fötterna och jag kunde inte sluta falla. Mitt liv kändes som att det brakade ihop förra hösten. Jag visste ärligt talat inte hur jag skulle ta mig samman, var jag skulle börja. Ändå står jag här idag.
Jag tror att för att släppa något så måste man först erkänna att man inte har släppt det, och är det jag försöker göra nu. Nu tänker jag gå vidare, från allt som hänt, från allt jag grubblat över, från allt som håller mig vaken om nätterna och allt som väcker mig när jag väl lyckas somna. Inte glömma, bara acceptera. För det finns inget jag kan göra nu. Hur många scenarion jag än målar upp för mig själv, kommer ingenting kunna förändra det som hänt. Och därför måste man gå vidare.
Jag har så fina vänner. Jag vet inte vad jag skulle göra utan er <3
Förra året gick jag på min två första begravningar. Båda för 17-åriga killar. Det var hemskt, och kanske borde jag inte skriva om det här, men jag kände att jag behövde skriva av mig. Det kändes som att en matta drogs ut från under fötterna och jag kunde inte sluta falla. Mitt liv kändes som att det brakade ihop förra hösten. Jag visste ärligt talat inte hur jag skulle ta mig samman, var jag skulle börja. Ändå står jag här idag.
Jag tror att för att släppa något så måste man först erkänna att man inte har släppt det, och är det jag försöker göra nu. Nu tänker jag gå vidare, från allt som hänt, från allt jag grubblat över, från allt som håller mig vaken om nätterna och allt som väcker mig när jag väl lyckas somna. Inte glömma, bara acceptera. För det finns inget jag kan göra nu. Hur många scenarion jag än målar upp för mig själv, kommer ingenting kunna förändra det som hänt. Och därför måste man gå vidare.
Jag har så fina vänner. Jag vet inte vad jag skulle göra utan er <3
Den bästa intervjun jag har sett (hört?)
Säga vad man vill om Glee, men Chris Colfer måste vara en av de roligaste människorna som vår generation har att bjuda på:
http://www.youtube.com/watch?v=QHIbwM0MpeA
http://www.youtube.com/watch?v=QHIbwM0MpeA
Inspelningsdagar!
Den här veckan försöker vi spela in så många av våra låtar som möjligt, på morgonen innan jag måste åka till jobbet, haha! Det har faktiskt gått riktigt bra (tycker jag... ^^) och nu är vi typ klara med den ena, förhoppningsvis kan jag lägga upp den på nätet imorgon eller så. Ska bli så kul att få visa hur vi låter nu i jämförelse med vår gamla demo, som vi för övrigt spelade in för typ 4 år sen eller nåt... xP
Fina Frida, trummis i bandet <3
Fina Frida, trummis i bandet <3
Jag saknar mina naglar...
Så fort naglarna har växt ut en bit får det bli nåt sånt här igen... Saknar att sitta och hålla på med naglarna, det får bli när jag är ledig sen i augusti!
Long time, no see (eller ja, read... eller kanske writing?)
Oj, insåg idag att jag ju faktiskt har en blogg... Som jag glömt uppdatera... På ett ganska bra tag... Oh well, bättre sent än aldrig!
Jag kan ju börja (eller ja, nu blir det väl snarare fortsätta) med att berätta att JAG KOM IN!! YAY!! Jag kommer alltså att studera Kandidatprogrammet Marknadskommunikation och IT på Stockholms Universitet i höst, så om 3 år har jag förhoppningsvis en kandidatexamen i Reklam och PR. I'm on my way, och det känns sjukt bra!
Jag har också kommit fram till att det faktiskt kan vara ganska behändigt att arbeta med spärrtjänst... Tack din elaka människa som stal min plånbok i helgen. What was that about liksom?! Jag hade sjutton inga kontanter, spärrade alla kort på 10 minuter och jag har inga presentkort i plånboken... Vad sjutton skulle du tjäna på det?! Awkward att behöva beställa ett nytt studentkort innan jag ens börjat på skolan...
Jaja, jag tänkte hur som helst skärpa mig med min uppdatering! (För det har jag ju aldrig sagt förut...)
Ajuste! I höst kommer jag förhoppningsvis få lära mig lite mer om html och sånt där, så då lovar jag att fixa till bloggen också... ^^'
KÄRLEK
Människor slutar aldrig förvåna.
Det är konstigt det där med människor. Att man aldrig vet var man har dem. Eller oss. En dag är vi överallt och jättespeedade, allt är kul och alla är underbara. Nästa dag är allt grått och lite småregnigt, alla hatar alla och ingenting är värt att glädjas över. Och jag blir så oerhört frustrerad över dessa svängar. Kan inte folk bara bestämma sig en gång för alla vilka de tycker om, vad de inte tycker om och vad som gör dem glada, och sen hålla sig till det?
Sen att det hela skulle bli så otroligt mycket mindre spännande är väl en annan sak förstås... För det bästa med att vara sådär härligt nykär är väl egentligen just hela det där "Ska jag smsa honom först, eller låta honom smsa mig först?" eller "Vad tror du han menade nu, det kanske betyder något helt annat än vad han skrev?"-momentet. Japp, så är det nog. Trots att det är sjukt jobbigt att inte alltid förstå sig på vad människor menar är det nog trots allt ganska bra också. För visst är det ganska roligt att få formulera sig lite kryptiskt ibland?
Fatta vad mycket bättre världen skulle fungera! Man skulle aldrig behöver bli förvirrad över någons beteende och sånt där med "vad menade hon med det?" eller "Är han bara ute efter sex, eller kan jag lita på att det finns riktiga känslor bakom fasaden?" skulle försvinna direkt. Man skulle aldrig mer behöva gissa sig fram till vad människor vill eller menar. Det vore awesome!
Sen att det hela skulle bli så otroligt mycket mindre spännande är väl en annan sak förstås... För det bästa med att vara sådär härligt nykär är väl egentligen just hela det där "Ska jag smsa honom först, eller låta honom smsa mig först?" eller "Vad tror du han menade nu, det kanske betyder något helt annat än vad han skrev?"-momentet. Japp, så är det nog. Trots att det är sjukt jobbigt att inte alltid förstå sig på vad människor menar är det nog trots allt ganska bra också. För visst är det ganska roligt att få formulera sig lite kryptiskt ibland?
Smärtan av att se andras smärta
Det gör så ont i mig, hela vägen från tårna upp genom hela huvudet och smärtsamt bultande i hjärtat, när jag ser någon som jag älskar må dåligt. Det får hela mig att må illa och vilja skrika på hela världen för jag kan uppriktigt inte förstå vad det är som gör att människor gör såhär mot varandra. Hela jag värker av tårar och uttrycket "delad sorg är halv sorg" får mig att inse hur jäkla ont den andra människan då måste ha. Kan människor inte bara börja acceptera varandra för dom vi är?! Hur svårt kan det vara att låta en människa få bestämma själv hur och vem den vill vara utan att vi konstant ska lägga oss i, rätta till, korrigera?
Jag är väl den typen av människa som skulle ta med mig en hemlös hund hem för att jag helt enkelt inte klarar av att se lidande. Gör det mig svag? Eller är det kanske det som rent av gör mig stark? Att kunna gråta för andras sorg och glädjas åt andras glädje, är det inte precis så som vi alla egentligen brukar beskriva hur vi vill att våra vänner ska vara? Så varför beter vi oss inte själva så mot varandra, när våra vänner behöver oss som allra mest?
Jag är så trött på att folk kommer med ursäkter, låtsas som att det skulle vara värre för personen i fråga om man visar medlidande eller för djuret om man tar hand om det. Skärp er. Hur skulle ni vilja att folk gjorde om det var ni? Jag vet i alla fall vad jag skulle vilja att mina vänner gjorde och nu tänker jag göra detsamma för dem. Så det så.
Jag är väl den typen av människa som skulle ta med mig en hemlös hund hem för att jag helt enkelt inte klarar av att se lidande. Gör det mig svag? Eller är det kanske det som rent av gör mig stark? Att kunna gråta för andras sorg och glädjas åt andras glädje, är det inte precis så som vi alla egentligen brukar beskriva hur vi vill att våra vänner ska vara? Så varför beter vi oss inte själva så mot varandra, när våra vänner behöver oss som allra mest?
Jag är så trött på att folk kommer med ursäkter, låtsas som att det skulle vara värre för personen i fråga om man visar medlidande eller för djuret om man tar hand om det. Skärp er. Hur skulle ni vilja att folk gjorde om det var ni? Jag vet i alla fall vad jag skulle vilja att mina vänner gjorde och nu tänker jag göra detsamma för dem. Så det så.
Kalendern är min bästa vän. Måste bara börja komma ihåg det.
Min stackars, stackars pojkvän... Vi hade planerat sen långt tillbaka att vi skulle åka upp till hans lantställe i helgen för att få en hel helg tillsammans och inte behöva stressa runt. Vi lyckas nämligen alltid behöva stressa med frukosten när vi ska sova över hos varandra, hur tidigt vi än ställer klockan, och nu skulle vi äntligen slippa det.
En vecka innan inser jag att min familj ska gå på teater på fredag kväll och tvingas göra min pojkvän sjukt besviken men vi lyckas plannera om och hela hans familj ändrar sina planer.
Idag, 2 dagar innan vi skulle ha åkt, inser jag att teatern inte alls är nu på fredag. Den är nästa vecka. Så jag ringer min käre pojkvän och förklarar hur jag lyckats klanta till mig med datumen. Igen.
Herregud. Kul start. Och ett bra första intryck hos hans släkt. Fan. Jaja, nu är det väl bara att gå vidare haha! Blir i alla fall en mysig helg i Hälsingland för min del och nu får min kalender börja användas igen... Klarar verkligen inte av att försöka hålla allt i huvudet haha!
Ett första inlägg...
Då var min blogg äntligen igång! Imorgon ska jag försöka lista ut hur man laddar upp sin egna design, misstänker att mina misslyckade försök beror på att min överskottsenergi börjar ge med sig och sömnbristen kommer smygande...
Har hur som helst ägnat kvällen åt att fila på manifestet för vår slutuppgift på kvällskursen jag går på Berghs. Jag tror att jag har fått en ganska bra idé nu, men vi får väl se om jag lyckas formulera mig ordentligt och samtidigt få fram det jag vill ha sagt. Det löser sig nog, på ett sätt eller ett annat! Tänkte att jag kanske lägger upp resultatet av vår slutuppgift när det är klart men det får vänta tills dess! :)
Nu ska vi se om jag kan få systra mí att hjälpa mig med de tekniska bitarna av bloggandet... Sen kan jag vara igång på riktigt!
