Stör mig är du snäll.
Ikväll är en såndär kväll då jag är tacksam för att vi kvinnor inte längre behöver spendera våra dagar med en väldig massa matlagning och syende; ärligt talat skulle jag antagligen aldrig ha klarat mig särskilt bra alls faktiskt. Jag kan väl laga mat till en viss mån, men fantasin sätter tyvärr sina markanta gränser här.
Om du någon gång skulle få för dig att be mig laga mat, finns det ett par alternativ som du kan tänkas bli bjuden på: först och främst har vi allas barnkalasfavorit, tacos. Jag tycker om att dra upp min amerikanska bakgrund som ursäkt för den här maträtten, men ärligt talat handlar det mest om att jag tycker om att äta kladdig mat som är socialt accepterad att äta med händerna. Dessutom är det nästan plågsamt lätt att laga tacos, en faktor som jag gärna skymmer undan lite men som även råkar vara avgörande.
De andra maträtter som skulle kunna komma din väg om du, tacomiddagen till trots, ber mig laga mat igen är pasta med baconsås, sötpotatis i ugnen med det absolut lättaste tillbehör jag kan komma på vid mitt försenade besök i matbutiken tidigare den eftermiddagen och, om du har riktigt tur, grön ärtsoppa med färdigköpt vitlöksbröd. Det är pinsamt, jag vet. Ärligt talat tror jag att jag är bland de personer med absolut sämst matfantasi som du någonsin kommer stöta på, och med tanke på hur skolmaten brukar se ut i grundskolan, säger det ganska mycket.
Tack och lov blir man sällan ombedd att sy saker åt andra. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna ta mig ur den situationen om den skulle uppstå. Ikväll satt jag och försökte sy på ett par nya märken på min studentoverall, och efter ett halvt har jag redan lyckats sticka mig i fingret tre gånger; men skam den som ger sig! Jag bestämde mig, min klantighet till trots, för att ändå sy på ytterligare sju och ett halvt märke. Man skulle kanske kunna tro att det skulle bli lättare och lättare under kvällens gång, om man är en såndär person som jämt ska klanka ner på andra personers misslyckanden med "övning ger färdighet", men icke. Nu sitter jag här med röda fingertoppar som svider varje gång jag trycker ner en tangent, och hoppas att resterande 105353575 märken magiskt ska sy på sig själva under natten.
Jag funderade en kort sekund om jag kanske skulle slänga in något fint om reklam här, men ikväll får det räcka med ett bistert inlägg om hur mycket mina fingrar svider. Och hur trista middagar min framtida man kommer att äta.
Om du någon gång skulle få för dig att be mig laga mat, finns det ett par alternativ som du kan tänkas bli bjuden på: först och främst har vi allas barnkalasfavorit, tacos. Jag tycker om att dra upp min amerikanska bakgrund som ursäkt för den här maträtten, men ärligt talat handlar det mest om att jag tycker om att äta kladdig mat som är socialt accepterad att äta med händerna. Dessutom är det nästan plågsamt lätt att laga tacos, en faktor som jag gärna skymmer undan lite men som även råkar vara avgörande.
De andra maträtter som skulle kunna komma din väg om du, tacomiddagen till trots, ber mig laga mat igen är pasta med baconsås, sötpotatis i ugnen med det absolut lättaste tillbehör jag kan komma på vid mitt försenade besök i matbutiken tidigare den eftermiddagen och, om du har riktigt tur, grön ärtsoppa med färdigköpt vitlöksbröd. Det är pinsamt, jag vet. Ärligt talat tror jag att jag är bland de personer med absolut sämst matfantasi som du någonsin kommer stöta på, och med tanke på hur skolmaten brukar se ut i grundskolan, säger det ganska mycket.
Tack och lov blir man sällan ombedd att sy saker åt andra. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna ta mig ur den situationen om den skulle uppstå. Ikväll satt jag och försökte sy på ett par nya märken på min studentoverall, och efter ett halvt har jag redan lyckats sticka mig i fingret tre gånger; men skam den som ger sig! Jag bestämde mig, min klantighet till trots, för att ändå sy på ytterligare sju och ett halvt märke. Man skulle kanske kunna tro att det skulle bli lättare och lättare under kvällens gång, om man är en såndär person som jämt ska klanka ner på andra personers misslyckanden med "övning ger färdighet", men icke. Nu sitter jag här med röda fingertoppar som svider varje gång jag trycker ner en tangent, och hoppas att resterande 105353575 märken magiskt ska sy på sig själva under natten.
Jag funderade en kort sekund om jag kanske skulle slänga in något fint om reklam här, men ikväll får det räcka med ett bistert inlägg om hur mycket mina fingrar svider. Och hur trista middagar min framtida man kommer att äta.
Don't worry about the red light
Skulle inte du också ibland bara vilja strunta i allt vad lagar och regler heter? Tänk dig att alla konsekvenser suddas ut, alla fysiska omöjligheter evaporerar och alla väggar mellan det medvetna och det undermedvetna rivs ner om än endast för en stund. Du är oövervinnelig, odödlig och just för tillfället är det någon form av halvgud. Vad skulle du göra? Flyga? Gå genom väggar? Spionera på dina grannar när de dricker sitt eftermiddagskaffe?
Jag skulle skaffa mig ett första copywriterjobb. Missförstå mig rätt, jag skulle flyga hela vägen till intervjun och magiskt gå genom den stängda dörren och kanske smyga runt där på kontoret helt osynlig i någon timme eller så först, men sen skulle jag skaffa mig ett copywriterjobb på någon häftig byrå, med ett ballt kontrakt som säger att jag kan jobba deltid tills jag är klar med studierna och sedan övergå till heltid. Och sen skulle jag flyga hela vägen hem, efter att ha flugit runt på stan och ätit frozen yoghurt ett tag. På kvällen skulle jag nog ta mig en tur till Indien för att äta middag och sen ta en sväng förbi Thailand innan min magiska dag är över och jag tvingas återvända hem. Flygandes såklart.
Så länge fortsätter jag att underhålla mig med andras finurliga kampanjer. Här är en reklam för Trident tuggummi, som jag perosnligen tyckte var riktigt kul! Don't coffee-block your smile!
Jag skulle skaffa mig ett första copywriterjobb. Missförstå mig rätt, jag skulle flyga hela vägen till intervjun och magiskt gå genom den stängda dörren och kanske smyga runt där på kontoret helt osynlig i någon timme eller så först, men sen skulle jag skaffa mig ett copywriterjobb på någon häftig byrå, med ett ballt kontrakt som säger att jag kan jobba deltid tills jag är klar med studierna och sedan övergå till heltid. Och sen skulle jag flyga hela vägen hem, efter att ha flugit runt på stan och ätit frozen yoghurt ett tag. På kvällen skulle jag nog ta mig en tur till Indien för att äta middag och sen ta en sväng förbi Thailand innan min magiska dag är över och jag tvingas återvända hem. Flygandes såklart.
Så länge fortsätter jag att underhålla mig med andras finurliga kampanjer. Här är en reklam för Trident tuggummi, som jag perosnligen tyckte var riktigt kul! Don't coffee-block your smile!
Ord till salu
Ibland kan jag inte låta bli att bli frustrerad över att det är flera år kvar tills jag förhoppningsvis får chansen att börja på en copywriterutbildning. Nog för att det känns viktigt att ändå ha en kandidatexamen i grunden, det gör ju trots allt att jag kommer ha en bredare grund att stå på och någon form av back-up om det skulle visa sig att jag av någon anledning helt enkelt inte lyckas på copywritingen. Samtidigt känns det lite som att jag slänger bort år som jag kunde ha använt till att fokusera mer på copy och allt vad det innebär.
Jag fick ett tips av en man som tidigare hade jobbat med copywriting. Han sa att copy är fruktansvärt roligt att arbeta med, men för att ta sig dit måsta man skriva hela tiden. Blogga, skriv dikter, skriv uppsatser - allt för att utveckla skrivandet; och så tipsade han om en bok som heter Ord till Salu. Jag valde att börja med den nyare boken "Nya Ord till Salu", och nu tänker jag rekommendera den vidare till alla andra som intresserar sig av copy och marknadsföring. Den är verkligen riktigt bra, och framförallt tycker jag om att den ger en form av insikt i branschen. Man får tips om hur man ska ta sig från utbildningen in i verkligheten, och hur man ska hantera kunder och tackla uppgifter. Personligen fastnade jag lite för tipsen om hur man tar sig vidare från utbildningen.
Det är nästan lite som att man är en konstnär: man samlar sina verk som man skapat under utbildningen i en portfolio som man sedan ska gå runt och visa för byråer och hoppas att någon tillslut nappar på de där försöken till politiskt inkorrekta skämt som ändå lyckas belysa en produkts egenskaper. Jag inser att det här blogginlägget nog trots allt blir ganska intetsägande för de flesta av er, men sånt är livet, vet ni vad!
Medan jag ändå är inne på spåret med uppgifter från utbildningar, tänkte jag visa er en som jag gjorde när jag gick intro-reklamkursen på Berghs förra våren. Vi blev tilldelade en bild, i det här fallet en på ett gammalt par sittandes i en soffa med ganska bistra miner, och sedan fick vi i uppgift att skriva en text som kompletterade bilden och en produkt som det var reklam för. Här är alltså mitt resultat:
Jag fick ett tips av en man som tidigare hade jobbat med copywriting. Han sa att copy är fruktansvärt roligt att arbeta med, men för att ta sig dit måsta man skriva hela tiden. Blogga, skriv dikter, skriv uppsatser - allt för att utveckla skrivandet; och så tipsade han om en bok som heter Ord till Salu. Jag valde att börja med den nyare boken "Nya Ord till Salu", och nu tänker jag rekommendera den vidare till alla andra som intresserar sig av copy och marknadsföring. Den är verkligen riktigt bra, och framförallt tycker jag om att den ger en form av insikt i branschen. Man får tips om hur man ska ta sig från utbildningen in i verkligheten, och hur man ska hantera kunder och tackla uppgifter. Personligen fastnade jag lite för tipsen om hur man tar sig vidare från utbildningen.
Det är nästan lite som att man är en konstnär: man samlar sina verk som man skapat under utbildningen i en portfolio som man sedan ska gå runt och visa för byråer och hoppas att någon tillslut nappar på de där försöken till politiskt inkorrekta skämt som ändå lyckas belysa en produkts egenskaper. Jag inser att det här blogginlägget nog trots allt blir ganska intetsägande för de flesta av er, men sånt är livet, vet ni vad!
Medan jag ändå är inne på spåret med uppgifter från utbildningar, tänkte jag visa er en som jag gjorde när jag gick intro-reklamkursen på Berghs förra våren. Vi blev tilldelade en bild, i det här fallet en på ett gammalt par sittandes i en soffa med ganska bistra miner, och sedan fick vi i uppgift att skriva en text som kompletterade bilden och en produkt som det var reklam för. Här är alltså mitt resultat:
Dags att fly Kista. Vänta, va?
Nu har jag läst de två första terminerna på kandidatprogrammet. Mitt IT-år är alltså (typ) avklarat, och om någon månad eller så ska jag få börja studera reklam! Min första tanke är "Fy sjutton vad skönt, nu flyr bort från den här plågsamma IT-världen som fått mig att våndas över studierna för första gången någonsin!"; sen slår det mig. Jag älskar Kista. Jag älskar Data- och systemvetenskapliga sektionens stora datorsalar, jag älskar de härliga, och ibland lite aspiga, människorna, och jag älskar hur fel jag hade om hur det skulle vara att plugga i Kista. Mitt liv har ju trots allt centrerats helt och hållet på just det lite ryktesomspunna Kista.
Nog för att jag har haft fruktansvärt svårt för vissa av kurserna, det väntar till och med en uppsamlingstenta på mig i mitten på Augusti, jag som aldrig har behövt komplettera eller ens kämpa särskilt mycket för att bli godkänd tidigare. Jag har blivit utskrattad gång på gång över det faktum att jag faktiskt inte kan något som helst om datorer eller teknik över huvudtaget, av vänner som sedan tagit sig tiden att försöka få mig att förstå. Det är något nytt i min värld.
För ett par veckor sedan kunde jag inte sluta prata om Occulus Rift, en typ av glasögon som man kan använda för virituell reality. Jag kunde inte förstå att tekniken har kommit så långt att jag kan sitta i en stol framför en dator, men samtidigt befinna mig mitt i en mörk skog: uppåt fanns bara stjärnhimmel, inget kårlokalstak, bakom mig stod inte mina vänner fnissandes åt mina fascinerade pip och reaktioner som bara någon fullkomligt oinsatt skulle kunna ha, utan en tät skog. Istället för att bara skratta åt mig och peka finger, som människor alltför ofta verkar ha en tendens att göra när någon mindre kunnig uttalar sig om ett ämne, försökte de engagera mig i utvecklingen och visade mig hur de arbetar med dem vid spelutveckling. Wow. Jag insåg just hur väldigt mycket jag kommer sakna den här vänskapliga relation alla tycks ha till varandra här.
Nu ska jag dock inte hänga läpp! Min höst kommer bli precis sådär härligt stressig med studentkåren och plugget ändå, och kårarbetet kommer ju ändå dra mig tillbaka till Kista, så ett riktigt farväl är det väl inte trots allt. Och jag kommer smyga mig in i de stora datorsalarna för att plugga ändå, och kanske för att döda någon timme då och då medan jag väntar på att få leka sammanbiten Vice Klubbmästare igen. För i höst är ju faktiskt inte jag den nya i kåren! Då kommer en helt ny, fin, liten DISK-traskull som vi, numera fullvuxna marskalkar, ska uppfostra! Så nu ser jag fram emot en ny höst, men en massa reklam och PR, men även mys med studentkåren. För att inte glida alltför långt från min bloggs, trots allt huvudsakliga, tema, så slänger jag in ett klockrent exempel på hur text och bild kan komplettera varandra.
Nog för att jag har haft fruktansvärt svårt för vissa av kurserna, det väntar till och med en uppsamlingstenta på mig i mitten på Augusti, jag som aldrig har behövt komplettera eller ens kämpa särskilt mycket för att bli godkänd tidigare. Jag har blivit utskrattad gång på gång över det faktum att jag faktiskt inte kan något som helst om datorer eller teknik över huvudtaget, av vänner som sedan tagit sig tiden att försöka få mig att förstå. Det är något nytt i min värld.
För ett par veckor sedan kunde jag inte sluta prata om Occulus Rift, en typ av glasögon som man kan använda för virituell reality. Jag kunde inte förstå att tekniken har kommit så långt att jag kan sitta i en stol framför en dator, men samtidigt befinna mig mitt i en mörk skog: uppåt fanns bara stjärnhimmel, inget kårlokalstak, bakom mig stod inte mina vänner fnissandes åt mina fascinerade pip och reaktioner som bara någon fullkomligt oinsatt skulle kunna ha, utan en tät skog. Istället för att bara skratta åt mig och peka finger, som människor alltför ofta verkar ha en tendens att göra när någon mindre kunnig uttalar sig om ett ämne, försökte de engagera mig i utvecklingen och visade mig hur de arbetar med dem vid spelutveckling. Wow. Jag insåg just hur väldigt mycket jag kommer sakna den här vänskapliga relation alla tycks ha till varandra här.
Nu ska jag dock inte hänga läpp! Min höst kommer bli precis sådär härligt stressig med studentkåren och plugget ändå, och kårarbetet kommer ju ändå dra mig tillbaka till Kista, så ett riktigt farväl är det väl inte trots allt. Och jag kommer smyga mig in i de stora datorsalarna för att plugga ändå, och kanske för att döda någon timme då och då medan jag väntar på att få leka sammanbiten Vice Klubbmästare igen. För i höst är ju faktiskt inte jag den nya i kåren! Då kommer en helt ny, fin, liten DISK-traskull som vi, numera fullvuxna marskalkar, ska uppfostra! Så nu ser jag fram emot en ny höst, men en massa reklam och PR, men även mys med studentkåren. För att inte glida alltför långt från min bloggs, trots allt huvudsakliga, tema, så slänger jag in ett klockrent exempel på hur text och bild kan komplettera varandra.
