Ibland är det som att tankarna bara lägger av. Det blir helt tyst i huvudet, och hur många gånger jag än läser en text eller hur koncentrerat jag än lyssnar på föreläsaren är det ingenting som fastnar. Jag har en sån dag idag.

 

Jag skulle vilja skriva ett inlägg om samtyckeskrav, om vikten av feminism, om det fruktansvärda patriarkatet, men orden tycks inte vilja formas och åsikterna bara hänger över mig som ett stort, tungt åskmoln som aldrig får bryta ut i storm. Ni vet en såndär huvudvärk som man kan få ibland när man känner att stormen hänger i luften, när det snart kommer åska, men det har inte riktigt hunnit bryta ut än; lite så känns det just nu när jag försöker bilda argument i mitt huvud för att förmedla dem vidare ut i världen. Himla tur att jag inte är lärare längre.

 

Istället ska jag nog koka mig en kopp te, en rykande het kopp med chai-te, krypa upp i min faktiskt nystädade soffa som man numera t.om. får plats att sitta i utan att behöva skjuta saker åt sidan, och kolla på ett par youtube-klipp innan jag måste skynda iväg för att handla mat. Och tandkräm. Jag får verkligen inte glömma tandkräm.

 

 

PUSS!

Ibland kan jag inte låta bli att bli frustrerad över att det är flera år kvar tills jag förhoppningsvis får chansen att börja på en copywriterutbildning. Nog för att det känns viktigt att ändå ha en kandidatexamen i grunden, det gör ju trots allt att jag kommer ha en bredare grund att stå på och någon form av back-up om det skulle visa sig att jag av någon anledning helt enkelt inte lyckas på copywritingen. Samtidigt känns det lite som att jag slänger bort år som jag kunde ha använt till att fokusera mer på copy och allt vad det innebär.

Jag fick ett tips av en man som tidigare hade jobbat med copywriting. Han sa att copy är fruktansvärt roligt att arbeta med, men för att ta sig dit måsta man skriva hela tiden. Blogga, skriv dikter, skriv uppsatser - allt för att utveckla skrivandet; och så tipsade han om en bok som heter Ord till Salu. Jag valde att börja med den nyare boken "Nya Ord till Salu", och nu tänker jag rekommendera den vidare till alla andra som intresserar sig av copy och marknadsföring. Den är verkligen riktigt bra, och framförallt tycker jag om att den ger en form av insikt i branschen. Man får tips om hur man ska ta sig från utbildningen in i verkligheten, och hur man ska hantera kunder och tackla uppgifter. Personligen fastnade jag lite för tipsen om hur man tar sig vidare från utbildningen.

Det är nästan lite som att man är en konstnär: man samlar sina verk som man skapat under utbildningen i en portfolio som man sedan ska gå runt och visa för byråer och hoppas att någon tillslut nappar på de där försöken till politiskt inkorrekta skämt som ändå lyckas belysa en produkts egenskaper. Jag inser att det här blogginlägget nog trots allt blir ganska intetsägande för de flesta av er, men sånt är livet, vet ni vad!

Medan jag ändå är inne på spåret med uppgifter från utbildningar, tänkte jag visa er en som jag gjorde när jag gick intro-reklamkursen på Berghs förra våren. Vi blev tilldelade en bild, i det här fallet en på ett gammalt par sittandes i en soffa med ganska bistra miner, och sedan fick vi i uppgift att skriva en text som kompletterade bilden och en produkt som det var reklam för. Här är alltså mitt resultat:

Nu har jag läst de två första terminerna på kandidatprogrammet. Mitt IT-år är alltså (typ) avklarat, och om någon månad eller så ska jag få börja studera reklam! Min första tanke är "Fy sjutton vad skönt, nu flyr bort från den här plågsamma IT-världen som fått mig att våndas över studierna för första gången någonsin!"; sen slår det mig. Jag älskar Kista. Jag älskar Data- och systemvetenskapliga sektionens stora datorsalar, jag älskar de härliga, och ibland lite aspiga, människorna, och jag älskar hur fel jag hade om hur det skulle vara att plugga i Kista. Mitt liv har ju trots allt centrerats helt och hållet på just det lite ryktesomspunna Kista.

Nog för att jag har haft fruktansvärt svårt för vissa av kurserna, det väntar till och med en uppsamlingstenta på mig i mitten på Augusti, jag som aldrig har behövt komplettera eller ens kämpa särskilt mycket för att bli godkänd tidigare. Jag har blivit utskrattad gång på gång över det faktum att jag faktiskt inte kan något som helst om datorer eller teknik över huvudtaget, av vänner som sedan tagit sig tiden att försöka få mig att förstå. Det är något nytt i min värld.

För ett par veckor sedan kunde jag inte sluta prata om Occulus Rift, en typ av glasögon som man kan använda för virituell reality. Jag kunde inte förstå att tekniken har kommit så långt att jag kan sitta i en stol framför en dator, men samtidigt befinna mig mitt i en mörk skog: uppåt fanns bara stjärnhimmel, inget kårlokalstak, bakom mig stod inte mina vänner fnissandes åt mina fascinerade pip och reaktioner som bara någon fullkomligt oinsatt skulle kunna ha, utan en tät skog. Istället för att bara skratta åt mig och peka finger, som människor alltför ofta verkar ha en tendens att göra när någon mindre kunnig uttalar sig om ett ämne, försökte de engagera mig i utvecklingen och visade mig hur de arbetar med dem vid spelutveckling. Wow. Jag insåg just hur väldigt mycket jag kommer sakna den här vänskapliga relation alla tycks ha till varandra här.

Nu ska jag dock inte hänga läpp! Min höst kommer bli precis sådär härligt stressig med studentkåren och plugget ändå, och kårarbetet kommer ju ändå dra mig tillbaka till Kista, så ett riktigt farväl är det väl inte trots allt. Och jag kommer smyga mig in i de stora datorsalarna för att plugga ändå, och kanske för att döda någon timme då och då medan jag väntar på att få leka sammanbiten Vice Klubbmästare igen. För i höst är ju faktiskt inte jag den nya i kåren! Då kommer en helt ny, fin, liten DISK-traskull som vi, numera fullvuxna marskalkar, ska uppfostra! Så nu ser jag fram emot en ny höst, men en massa reklam och PR, men även mys med studentkåren. För att inte glida alltför långt från min bloggs, trots allt huvudsakliga, tema, så slänger jag in ett klockrent exempel på hur text och bild kan komplettera varandra.

 

Jag är ju verkligen helt sämst.

Jag insåg just att jag inte har uppdaterat bloggen se jag började skolan. Och grejen är att jag verkligen var helt säker på att jag hade gjort det. Jag minns till och med vad jag är säker på att jag skrev… Jag måste ha glömt klicka på publicera eller nåt. Gah. Förlåt.

Hur ska man sammanfatta första terminen på universitetet då? Ehrm… Superdupermegapegalaserdatabäst? (Tänker fortfarande på dig, hoppas att du vilar i frid, fina människa <3). Ja. Helt enkelt. Jag har haft den roligaste tiden i mitt liv hittills sen jag började plugga, och det är väl egentligen tack vare att jag bestämde mig att gå emot mina vanor och gå med i klubbmästeriet (dom som i en studentkår driver festverksamheten och studentpuben). Jag gick in med tanken att jag skulle göra allt som jag inte vågat göra förut, för att få uppleva riktigt studentliv och leva ut ordentligt. Det är det bästa jag någonsin har gjort. Cheezy och sant.

Jag har träffat så sjukt många underbara människor som verkligen har lyst upp mitt liv. Och jag har fattat tycke för bartending! Vad hände där liksom? Nykteristen som älskar att blanda drinkar och skikta shots…. Ehrm… Ja, så kan det tydligen gå.

Och nu är jag dessutom Vice Klubbmästare för vårt klubbmästeri, vilket känns sjukligt kul men lite galet. Vad hände? Hur hamnade jag är? Jag älskar vårt klubbmästeri. Stockholms största tydligen. Känns lite coolt. Och vi har världens mysigaste pub. Kärlek <3

Bilden är en shot jag skiktade (hällde upp lager på lager så man se de olika spritsorterna) i höstas, just den här var faktiskt alkoholfri, haha.

 

Så igår när jag satt och körde i bilen bestämde jag mig för att prova ringa in till rockklassiker i Beat the Band, eftersom jag har lyssnat på det varje dag hela veckan och kunnat varje låt. Och jag kom in! Enda problemet var att dom idag hade bestämt att man inte skulle få veta vilket band det var fören man skulle gissa låtarna. Så när jag kom in sa han kort och gott, "så nu ska du få veta bandet! Bon Jovi!"... F*n... Och ja, jag kunde ingen av låtarna. Awkward.

Helt orelaterad bild. Klockren reklamplacering dock!

Det måste ju ändå innebära att en del reklamare är riktiga hjältar?


Har för mig att det var någon lärare som faktiskt gjorde så här på min kusiner (som är tvillingar) när dom var yngre... Jag tycker att den här reklamen är så himla bra, just för att det är så oväntat. Man förstår den heller inte fören man ser vad det är reklam för, så den ditritade pricken misstas för ett födelsemärke och när man väl inser vad det är så blir det så klockrent på något sätt!  

 

Då är det alltså bara en dag kvar på mitt sabbatsår. WHAT?! Hur gick tiden så snabbt?! Vad sjutton har jag gjort för något i ett helt år??
För min egen skull ska jag försöka få iho en liten sammanfattning...
- I augusti för ett år sen började jag arbeta som lärarvikarie i vikariepoolen VRE
- Hösten präglades av diverse hemskheter och vad som kändes som jordens undergång. (Juste, hade helt glömt att allt det där faktiskt hände för mindre än ett år sen...)
- I december åkte familjen och jag iväg till USA och träffade alla fina släktingar! Åh vad jag saknar er! <3
- Väl tillbaka från USA ett par veckor senare var det bara att fortsätta med vikarierandet... 
- Och fortsätta... och fortsätta... (Jo, ibland var det faktiskt kul. När man hade den fina klassen.)
- I mars lessnade jag tillslut lite för mycket och började leta efter något nytt, och började sedan arbeta som telefonförsäljare på SST...
- I maj blev jag Säljcoach på SST! YAY! (Det låter så mycket bättre, trots att det bara är samma arbetsuppgifter + coaching + admin... ^^)

- Jag och fina Frida åkte till London över Kristihimmelfärd! (Fantomen på Operan var så GRYM!)

- Hela sommaren gick åt att jobba och umgås med vänner. Och nu står jag här. Nej, nu ljög jag, jag sitter ju faktiskt ner.

Hur sjutton kan ett helt år gå så snabbt? Hur kunde jag ens ta mig igenom hösten? Förra året var verkligen ett sånt där år när man känner att det måste vara något eller någon som testar en. Nån som vill kolla hur mycket man klarar av innan man bryter ihop till en liten hög som aldrig går att bygga upp igen.

Förhoppningsvis har jag visat tillräckligt för ett tag framöver. Jag var tydligen starkare än jag trodde. Eller också hade jag tur. Hur som helst mår jag så mycket bättre nu än vad jag gjorde för ett år sen, så kanske kan jag se det som nyttan av mitt sabbatsår? För ärligt talat var det väl en himla tur att jag inte hade något plugg att sköta under den perioden, och nu är jag istället redo att ta nya tag och sätta igång på riktigt!




Lilla Lily, bild från december 2011

Det finns så otroligt mycket bra reklam, och jag lovar, det blir kul även för er som avskyr allt som har med sälj att göra om ni bara tar bort skygglapparna en liten stund och uppriktigt försöker förstå dom. Jag börjar bli lite trött på att folk jämt ska klanka ner på vissa yrkesgrupper, för ärligt talat, utan reklam - ingen fri marknad - ingen demokrati. Japp. So stop the hating. Om nån inte orkar göra kopplingen själv så är det bara att säga till så kan jag dra den längre versionen av min kopplning.

Här får ni några underbara exempel på vad jag menar med bra reklam!

Mini Cooper

 

 

 

Ibland känns saker och ting lite extra tungt. Japp, så är det med det. Kanske lite diktskrivning nu, när sömnen inte verkar vilja komma? Hmmm...

Jag ler
Blodet river och kokar
Jag ler
Hjärtat krossar och stannar

Idag var jag på statist för en inspelning av en kortfilm som ska visas på SVT:s filmfestival i höst. Det va jättekul, massa härliga människor, men mycket väntan haha! Men skönt att hitta på nåt, och det va jättelänge sen jag var på en inspelning sist. Jag hoppas bara att jag inte missar den när den går på tv sen haha, vore kul att se hur den blev! "Vatten" hette den i alla fall, och den handlade om en tjej som träffar nån låtsaskille under vattnet i en basäng..? Don't ask.

Imorgon bär det av till Göteborg och på lördag blir det karusellåkande på Liseberg! YAY! Berg-o-dal-banor är så underbart!! Det finns 2 saker här i världen som verkligen kan göra mig lycklig oavsett omständigheterna: musikaler och berg-o-dal-banor. Så den här helgen kommer bli grym! ^_^ 

Vissa dagar känns ibland riktigt tunga. Som om alla runt omkring har tröttnat på den jag är, som att jag är lättare utbytbar än en smutsig tröja. Japp, då var det sagt. Jag har väl aldrig riktigt erkänt det för någon förut. Men jag antar att det är så för alla, det råkar bara vara något man inte gärna skryter med.

Värst av allt måste ändå vara de där gångerna som man inser att man fått någon annan att känna så, och när man inser det för sent. Kanske tar jag mig själv lite för seriöst, ger mig själv lite för mycket "credit" för det avtryck jag gör hos andra. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka "om jag minns det, varför skulle inte hon/han göra det?", för egentligen är det väl så att vi bäst känner andra genom oss själva. 

Jag har något jag inte kan sluta grubbla över. Och jag insåg just nu medan jag skriver det här att det nästan har gått ett år. Helt sjukt. Jag tänker på det varenda dag, och snart har det gått 366 dagar (japp, jag hann med att komma på att det är skottår i år)... Ändå har det här året varit underbart. Ett grymt lyft från förra året, som nog var det värsta jag varit med om. Jag kan inte ens förstå att så mycket lyckades klämma in sig i ett enda år. Ändå var det inte som att det var bland mina närmsta, eller ja, inte allt i alla fall. Men det biter sig verkligen fast. 

Förra året gick jag på min två första begravningar. Båda för 17-åriga killar. Det var hemskt, och kanske borde jag inte skriva om det här, men jag kände att jag behövde skriva av mig. Det kändes som att en matta drogs ut från under fötterna och jag kunde inte sluta falla. Mitt liv kändes som att det brakade ihop förra hösten. Jag visste ärligt talat inte hur jag skulle ta mig samman, var jag skulle börja. Ändå står jag här idag. 

Jag tror att för att släppa något så måste man först erkänna att man inte har släppt det, och är det jag försöker göra nu. Nu tänker jag gå vidare, från allt som hänt, från allt jag grubblat över, från allt som håller mig vaken om nätterna och allt som väcker mig när jag väl lyckas somna. Inte glömma, bara acceptera. För det finns inget jag kan göra nu. Hur många scenarion jag än målar upp för mig själv, kommer ingenting kunna förändra det som hänt. Och därför måste man gå vidare.

Jag har så fina vänner. Jag vet inte vad jag skulle göra utan er <3

 

Pride festivalen är i fullgång och när jag satt och läste på adweek så dök den här  bilden upp. Jag tycker själv att den är sjukt bra, och väldigt oväntad för att vara en reklma för glasögon. Men väldigt i tiden, och det gillas starkt!

Säga vad man vill om Glee, men Chris Colfer måste vara en av de roligaste människorna som vår generation har att bjuda på:
http://www.youtube.com/watch?v=QHIbwM0MpeA